♥JustinDrewBeebs♥

---

---

''Ska vi gå och ta en Frozen Yougurt?'' ropade Liam från badrummet. Jag såg på mig själv och la ned locktongen på nattduksbordet. ''Visst.'' ropade jag tillbaka. Sedan så puffade jag upp håret lite och sprayade hårspray. Lockarna blev inte som jag hade trott att dom skulle bli utan dom blev bättre. På Liams dator så spelades alla möjliga låtar, och det hände att jag hängde med i rytmen då och då. Det är så svårt att låta bli. Det var lördag, och en underbar morgon. Liam stod i duschen och jag stod och fixade mig. 
Jag dansade mig fram till min resväska och tog ut en vit tubtopp, den var inte helt vit. Ovanför magen så var det en blå rosett knuten. Det piffade till toppen lite mer. Sedan så tog jag fram ett par enkla ljusrosa shorts.
Jag satte på mig allting, och la även till lite smycken. Precis när jag var klar så kom Liam ut från badrummet i endast en handduk runt midjan. ''Wow.'' sa han när han fick syn på mig. Med ett leende snurrade jag ett varv för honom. 
Han skrattade. ''Du är så fin.'' sa han och gick sakta mot mig. Sedan så la en hand på min hals och lät sin lediga tumme smeka min kind. Jag log igen, och det gick verkligen inte att sluta le när man var i hans närhet. 
''Du behövde inte sminka dig, eller locka håret eller någonting liknande. Du är fin som du är.'' sa han och jag la armarna om hans nacke. ''Tack. Men jag vill fortfarande imponera på dig.'' sa jag, helt ärligt och såg honom i ögonen. Han skrattade, och jag fick sköna rysningar av välbehag i kroppen. ''Det behöver du inte, min flickvän.'' sa han och jag fnittrade. Sedan så lutade han sig fram och kysste mig på läpparna mjukt. 
Jag drog naglarna över hans rygg, och pressade mig mot honom. ''Hey..'', Liam drog sig ifrån. ''Låt oss försöka hålla handduken på okej?'' flinade han och tog ut ett par boxers från garderoben innan han gick in till badrummet igen. Jag bet mig i läppen och backade bakåt så att jag kunde ramla bakåt. Leendet bara växte sig större och jag tog tag i hans kudde för att andas in hans lukt än en gång. Det pirrade i hela kroppen och det kändes som första gången jag verkligen var förälskad. 
Liam kom ut igen, med blött hår men helt påklädd. Ljusa jeans och en t-shirt. ''Är du redo?'' frågade han och ruffsade till det blöta håret. Jag nickade och letade efter min mobil, den låg i resväskan i ett litet fack. 
När jag skulle se hur mycket klockan var så stannade mitt hjärta. 762 missade samtal & 425 sms. 
Jag låste upp mobilen och gick igenom vem det var som hade ringt så mycket. ''Justin...'', sa jag i en utandning och tittade på hur många gånger hans namn dök upp på mobilen. ''Va?'' Liam reagerade snabbt och spännde blicken i mig. ''Vad är det?'' frågade han, och jag höll mobilen framför honom. Han bläddrade och bläddrade för att se vad det var. Hans log ett snett leende ''Shit.'' sa han och såg tillbaka på mig. Jag tog ett djupt andetag och raderade alla samtal, sedan alla sms och la sedan mobilen på hans skrivbord. 
''Kom, vi går.'' sa jag och tog hans hand. ''Är du säker på att du in...'', jag avbröt honom och skakade på huvudet. 
''Nej.'' sa jag bestämt, och Liam kysste mig på kinden. Sedan så gick vi ned för trapporna, och jag som gick bakom honom bet mig hårt och försökte verkligen radera minnet i mitt huvud som spelades upp om och om igen. 
Minnet av hur Justin bad om förlåtelse med tårar i ögonen. Snabbt så skakade jag på huvudet. 
Liam öppnade byrån i hallen och tog ut bilnycklarna. ''Jag trodde att vi skulle gå och ta en frozen yougurt?'' fnissade jag, och han log. ''Äsch, det spelar ingen roll. Bara vi är tillsammans.'' sa han och ett leende spred sig över mina läppar. Jag drog på mig mina skor, och blev genast nästan lika lång som Liam. 
Vi gick ut genom dörren och till bilen. ''Wow. Vad fin. Men låter din mamma verkligen låna den här utan att oroa sig att du ska repa den?'' flinade jag och han himlade med ögonen. ''Den här är min.'' sa han och jag tappade hakan. Liam log stolt. ''Se inte så förvånad ut, dummer.'' sa hano ch jag stirrade på den gråblåa bilen.
Hur i helvette hade han råd med den här? 
Sedan så satte jag mig inne i bilen och den var lika fin där inne som på utsidan. Jag såg mig runt om i bilen och var verkligen imponerad över att den var så fin. 
''Liam...'', sa jag i en utandning, och lutade mig tillbaka på sätet. ''Hur hade du råd med den här?'' frågade jag och såg häpet på honom. Han satte i nycklarna och bilen startade. ''Mamma hade sparat pengar till mig ända sedan jag var liten, och hon tyckte jag var mogen nog att ta hand om dom själv. Så jag bestämde mig för att köpa den här bilen.'' sa han. ''Hon bidrog också med lite.'' sa han och började köra. Jag satte på mig bältet och kunde inte låta bli att le. Tänk att ha en sådan mamma som verkligen bryr sig om en, och skulle göra allt för en, som älskar en vem man än är. ''Hon måste verkligen älska dig.'' sa jag och la en hand på hans lår. Han såg upp på mig men sedan snabbt tillbaka på vägen igen. ''Det gör din också.'' sa han och la sin hand på min. Han klämde den och jag andades in och ut igen. ''Tror du att din mamma kommer låta mig bo hos er?'' frågade jag och såg på honom. ''Det tror jag säkert.'' log han och la den lediga handen som höll i min på ratten igen. 
Jag tog tillbaka min hand och lät den vila i mitt knä istället. ''Vet hon om oss?'' frågade jag och såg ut genom fönstret. Liam var tyst en stund, som om han inte ville tänka tillbaka på det som hände hos Justin. 
Men sedan så sa han äntligen något. ''Hon vet. Jag har berättat.'' 
''Allting?'' frågade jag och bet mig i läppen, hans mamma tror säkert att jag är vilse i livet. 
''Jag har berättat allting. Hon tog det ganska bra faktiskt, men hon blev ändå lite förvirrad över hur vi kunde få känslor för varandra, även om vi var halvsyskon.'' sa han och svängde in på parkerngsplatsen. 
''Jag var också förvirrad. Allting var så bra mellan mig och Justin, men sedan k..'', han avbröt mig och avslutade min mening. ''Men sedan kom jag in i bilden, och förstörde allting.'' Jag suckade och skakade på huvudet. 
''Nej, nej! Inte alls. Vi visste inte att det här skulle hända, det bara... blev som det blev.'' sa jag, och han parkerade väldigt långt ifrån ingången. Han steg ut ur bilen utan att ge mig en blick och började gå mot ingången. Jag klev snabbt ur bilen och stängde bildörren bakom mig. ''Liam!'' ropade jag, och småsprang efter honom. 
Han stannade och vände sig om. ''Erkänn det! Bara erkänn det. Ingen hade behövt bli sårad om jag bara hade hållit mig ifrån dig.'' sa han, och vände blicken bort från mig. ''Hey...'' viskade jag och smekte  hans kind. 
''Jag erkänner. Ingenting hade hänt om vi inte hade blivit förälskade i varandra. Men då skulle jag inte stå här och se på dig, känna mig som världens lyckligaste tjej på jorden. Bara du rör i mig väcker så många känslor.'' Jag la händerna på hans axlar och kysste honom ömt på läpparna. Sedan så lutade jag pannan mot hans. 
''Så tvivla inte på vår kärlek någonsin. Inte ens i en sekund ska du tvivla på det vi har.'' sa jag och sog honom i ögonen. Han nickade och kysste mig på kinden, sedan så tog han min hand och vi gick in och köpte en varsin frozen yogurt. Jag köpte en Pinkberry och Liam tog en pumpkin pie. Det var inte så mycket folk inne på Menchie's
så platsen i hörnet var inte upptagen. 
Vi satte oss där och pratade om allt och inget. Ibland var det tyst men då bröt någon tystnaden. 
Det var ingen pinsam tystnad, utan en avslappnad tystnad som gör så att man njuter av att vara i sällskap med någon man älskar. Och i detta fall är det Liam. 

Justin's perspektiv. 

''Hallå? Justin lyssnar du?'' hörde jag Mama Jan säga och hon viftade med handen framför mitt ansikte. Jag ryckte till och såg på henne. ''Uh. Ja.'' sa jag snabbt, och kliade mig i håret. ''Verkligen? Det såg mer ut som om du drömde dig bort.'' sa hon frustrerat och och skakade på huvudet. Jag stod på den stora scenen i Poughkeepsie, New York vi gick igenom alla låtarna som jag skulle framföra imorgon. ''Förlåt...'' suckade jag, och satte min keps bak och fram. Musiken skulle precis börja spela igen när hon viftade med händerna igen för att den skulle avbrytas. ''Jag tror inte att Justins röst orkar nå mer. Vi fortsätter imorgon bitti'' sa hon och jag suckade i lättnad. Äntligen får man vila lite. Jag skulle precis gå av scenen när mamma han ifatt mig. 
''Vad är det som händer Justin?'' frågade hon och stod i min väg. ''Ingentng, mamma. Allting är som det ska.'' log jag och kysste henne på kinden innan jag sprang ifatt de andra killarna. Men jag ljög. För så fort jag kom fram till mitt omklädningsrum så kunde jag inte ens se mig själv i spegeln utan att minnet från festen spelades upp i mitt huvud om och om igen. Hur jag hade slagit till hennes vackra ansikte. Jag tog av mig tröjan och byxorna, och stod nu endast i boxers. Min mobil vibbrerade, och jag fick en föraning om att det var Natasha. Som om jag var en idrottare så hoppade jag över alla hinder som kom i min väg bara för att komma fram till mobilen. Mitt hjärta bankade som aldrig förr, och jag små log lite. Men när jag sedan såg att det bara var Chaz så ville jag krossa spegeln. Men istället så lämnade jag ett röstmeddelande till Natasha ''Jag vet inte vem jag är längre. Natasha, jag behöver dig för att göra mig hel. Jag ångrar allt ont jag gjort mot dig, någonsin! Snälla, bara ring mig tillbaka. Låt mig bara få höra din vackra röst igen. Släpp in mig igen!'' Jag la mobilen på soffan. Sedan så gick jag till badrummet och satte på duschen. Jag drog av mig boxersen och steg in. Så fort jag kände det varma vattnet rinna över min kropp slappnade jag av och stängde av tankarna. 
Men det tog inte länge tills minnet kom tillbaka igen och jag inte kunde kontrollera mina känslor längre. Tårarna bara rann, de bra och dåliga minnena tog kål på mig och jag bara fortsatte att gråta. Hon har gett mig så mycket att minnas och det är inte värt att förlora på grund av ett dumt misstag jag gjort. Som tur var hörde ingen mig. Och ifall dom hörde mig, så skulle dom aldrig förstå varför jag gråter över den här flickan. 

Natashas perspektiv. 

Det hade börjat regna när vi var tillbaka på parkeringsplatsen, men det var konstigt för att himlen var fortfarande blå fastän det regnade. Vi sprang till bilen och satte oss i den. Plötsligt så började vi båda två skratta, och jag drog handen genom håret. Sedan så satte vi på oss säkerhetsbältena och började köra tillbaka till Liam igen. 
Jag satte på radion och förväntade mig att något bra skulle komma för att höja upp stämningen och för att vi skulle kunna sjunga med, och bete oss som 11 åringar igen. Men istället så kom en låt jag inte riktigt förväntat mig, och jag en klump i halsen. ''Oh, for you i would have done whatever and i just can't belie...'' Snabbt så stängde jag av radion, och flyttade sakta handen tillbaka till mitt knä igen. 
Jag kunde se i ögonvrån hur Liam såg på mig. Men han sa ingenting utan bara körde vidare. 

När vi kom in där Liam bodde så stötte vi på hans morfar som satt i rullstol. Han blev ganska överraskad när han såg oss två komma in genomblöta i dörren. ''Jag trodde ni fortfarande... sov.'' sa han och blinkade mot sitt barnbarn. Liam himlade med ögonen, och tog tag i min hand innan vi sprang upp till hans rum. ''Förlåt för det... morfar brukar inte tänka på vad han säger.'' sa Liam och gick för att stänga persiennerna. 
Jag skrattade och skakade bara på huvudet. Sedan så såg jag mig i spegeln. ''Så mycket för att fixa sig.'' suckade jag när jag märkte att mascaran hade runnit och att håret också var förstört. ''Äsch. Sluta vara så hima utseendefixerad, så här var du ju aldrig förut.'' sa han och drog av sin tröja, för att avslöja sin underbara överkropp. Jag flinade, och tog sedan av mig tubtoppen, för att sedan dra på mig en helt vanlig t-shirt och ett par andra mjukisshorts. Liam satte på sig ett par mjukisbyxor och bestämde sig för att inte dra på sig någon tröja alls. ''Ska vi se på film?'' undrade jag och gick fram till hans hylla full med filmer. ''Jag hade tänkt mig något helt annat, men visst...'' sa han och jag log mot honom. ''Jag drar ner och hämtar lite snacks, något speciellt du vill ha?'' frågade han. ''Vad som än finns går bra.'' sa jag och vände blicken till hyllan igen. Han hade allt mellan action, komedi, romantik, science-fiction. Jag bestämde mig för att ta Rush Hour 3. 
När jag fick förbi hans skrivbord för att gå till DVD:n så såg jag min telefon bara ligga där, helt ensam. 
Jag bet mig i läppen och tog upp den. Tänk om Prim har ringt? Eller sms:at någonting viktigt? Bäst att kolla, tänkte jag och satte på mobilen igen. När jag skulle kolla vem om hade ringt eller smsat mig, så var det bara ett röstmeddelande från Justin. 
Jag bet mig i läppen och ville lägga undan mobilen igen. Men det var någonting som stoppade mig och gjorde så att jag klickade på lyssna. 
''Jag vet inte vem jag är längre. Natasha, jag behöver dig för att göra mig hel. Jag ångrar allt ont jag gjort mot dig, någonsin! Snälla, bara ring mig tillbaka. Låt mig bara få höra din vackra röst igen. Släpp in mig igen!''
Hörde jag och jag kände mig genast skyldig. Det var som om någonting kröp upp bakom mig och sa att allting var mitt fel. ''Varför kom du hit om du fortfarande älskar honom?'' hörde jag en välbekant röst säga, och jag vände mig om för möta Liam i dörröppningen.

---

 

---

När jag var framme på flygplatsen, var det inte så värst mycket folk. Med väskan rullandes bakom mig gick jag till en present affär för att fråga om hjälp. 

Det var en mörkhyad tjej, ungefär vid 20 års åldern som jobbade i present affären. Jag gick in med min stora resväska och hon såg underligt på mig. ''Hej, jag undrar om du kanske vet var Falls Road ligger?'' frågade jag och avfyrade mitt alldeles charmigaste leende. ''Falls road?'' upprepade hon och gick ut ur affären med mig hack i häl efter henne. ''Tar du bussen, 52 till Goliath och går av på Falls Road så kommer du garanterat rätt.'' hon pekade på busstationen som jag för inte så längesedan gått förbi. ''Jaha, tack så mycket.'' sa jag och började gå. ''Miss! du måste först köpa en biljett!'' fnissade hon och jag vände mig om, sedan så rodnade jag snabbt. Ofcourse, en biljett... så var det ju. Jag följde med henne in igen och köpte en biljett. När jag kom till busstationen var redan folk som stod och väntade på bussen, så det betydde ju att den skulle komma snart? För det stod ingenstans om hur många minuter skulle komma. Och den kom 5 minuter senare, en röd gammaldagsbus där det stod 52 Goliath.

Medans jag steg på och han stämplade på min biljett så letade jag efter en plats att sitta på, allt var nästan upptaget utom bredvid en gammal dam som hade huvudet lutat mot fönstret och sov. Jag satte mig där och sneglade på den gamla damen, tänk om hon missat sin station på grund av att hon satt och sov? Hon hade en grön vår jacka och ett par stretch jeans, sedan så höll hon en påse i handen. Medans jag såg runt omkring mig kom jag och tänka på att jag aldrig träffat Liams mamma. Eller jo det hade jag, en gång. När mamma var vid liv. Det var nog 2009, mamma och Brad hade gift sig i Januari och hon hade kommit för att hälsa på Liam och då fick vi ju alla träffa henne. Jo, jag kommer ihåg henne. Blont hår, normal längd, sött ansikte, glasögon som hon passade i och den gröna väskan hon hade som jag tyckte var så ful. Det plingade till i mobilen och blickarna drogs till mig, jag log ursäktande och såg vem det var ifrån. Är du framme? Saknar dig redan.. vad ska jag säga till alla här på skolan? Stod det från Rose. Jag smålog när jag läste ’saknar dig redan’, jag bet mig i läppen och skrev in ett svar. Snart så är jag framme, saknar dig också twini! Jag vet inte... säg att jag blir borta föralltid bara, eller... du kommer nog på något. Sedan så skickade jag det. Bussen hade börjat bli tommare och tommare och tills sist var det bara jag och en man längre fram kvar. Jag såg ut genom fönstret och såg en massa hus bredvid varandra, inte exakt bredvid varandra men ni förstår vad jag menar. När Falls Road äntligen stod på den digitala skylten så klickade jag på stopp och gick ut på främmande mark. Försiktigt så drog jag in luft genom lungorna och började gå med min tunga resväska bakom mig som jag gick och drog på. Inte nog med det hade jag en stor handväska på vänstra axeln. Jag drog ut lappen ur bakfickan och läste noggrant vad som stod där. Belfast, Falls Road 88. (Ligger nära havet) Liams handstil var nog inte den finaste och det lättaste att läsa vad som står. Jag gick förbi en massa villa områden med nummren 119...118 o.s.v, innan jag äntligen kom till det huset jag kommit hit för! Det var grålila färg på huset med vita inramade fina fönster. När jag gick in lite närmre kunde jag se att de planterade fina blommor på deras tomt och det stod även en trädgårdstomte där, vilket jag då bara var tvungen att le. Det var 6 trappor upp till dörren, så jag vände mig om och såg på väskorna. De fick stanna där medans jag går upp och hälsar, så jag la ned dom på marken och gick uppför trapporna innan jag blinkade. Nu skulle jag få träffa honom igen, jag kände att jag behövde se honom nu genast innan jag dog av längtan men på ett annat sätt ville jag också fly därifrån. ’’Mamma, det är säkert Bernard jag tar det!’’ hörde jag inifrån och min puls steg genast. Hans röst, den är fortfarande densamma.

Dörren öppnades och där stod han, finare än förut. Med brunt ruffsigt hår och ett blåvitt linne, han matchade det med ett par surfingshorts. Han var förvånad över att se mig stå där framför honom, även fast han sa att vi aldrig skulle ses, att det skulle bli för svårt så står jag här framför honom. Hans blåa ögon bara stirrar in i mina och han måste blinka två gånger för att se om han ser rätt. ’’Natsa..’’, han trasslar ihop orden och jag tar ett steg fram. ’’Faktiskt så heter jag Natasha.’’ Ler jag och han skrattar, sedan så öppnar han sina beskyddande armar och omfamnar mig med dom. Jag kramar honom hårt och tänker att han aldrig ska släppa mig igen, han får inte, aldrig aldrig aldrig! Jag ska inte vara ifrån honom nå mer. Liam särar på oss och tar mitt ansikte i sina händer för att se om det verkligen är jag. Jag trodde att han skulle kyssa mig, men till min besvikelse gjorde han inte det. ’’Jag har saknat dig så otroligt mycket!’’ säger han istället och kramar mig igen. Jag vilar min kind mig hans varma hals och vet att det är här jag hör hemma och vill stanna, här hos Liam. Vi kramas hårt utan att säga något, tills hans mamma kommer och vi är tvungna att sära på oss. ’’Nämen, Natasha? Hej!’’ säger hon och ger mig en kram. Gud vad många kramar jag får. ’’Hej, Stacy. Kul att se dig.’’ Säger jag och ler mitt allra bredaste leende. ’’Vad gör du här?’’ frågar hon, och jag vet inte direkt vad jag ska säga utan ser bara på Liam. Han hjälper mig såklart ur det här. ’’Hon kom för att hälsa på mig.’’ Säger han och hon ler mot sin son. ’’Jaha, men då lämnar jag er två ifred.’’ Säger hon innan hon går tillbaka in till köket och läser dagstidningen. Jag ser upp på Liam igen och han ler. ’’Nat, jag har alltid vetat att du är galen, men aldrig att du var SÅHÄR galen!’’ säger han och jag skrattar. Han skrattar också och jag känner hur bara hans närvaro gör mig hel igen, det är som det där såret som jag har haft inom mig sakta börjar läka nu. Jag går nerför trapporna med Liam och vi tar upp väskorna till hans rum. Det var ganska snyggt, precis i hans stil, det är mycket bättre än det förra och sängen ser så bekväm ut. Han stängde dörren bakom sig och jag hade förväntat mig en kyss eller något liknande men istället så är han irriterad. ’’Vad i helvete gör du här?’’ frågar han, och det blixtrar till i hans ögon. ’’Jag kom ju för att träffa dig.’’ Säger jag nervöst och allt det där goda som jag hade inom mig försvann så plötsligt. Jag trodde att han ville ha mig här. ’’Jag flyttade för att vi skulle vara isär! Det var väl det du ville? Och helt plötsligt så dyker du upp här utanför min dörr!’’ sa han och jag kliade mig besvärat i nacken. Jag hade verkligen klantat till det. ’’Jag förstår inte hur du kan tänka så!’’ sa jag och rös till. Tårarna var påväg. ’’Jag visste inte vad jag ville...eller jag menar jag trodde det var rätt. Men det var det inte.. jag var tvungen att se dig Liam! Jag kan inte leva utan dig.’’ Sa jag och försökte fånga hans blick men han såg bara åt sidan och spände sin käke. Med tårarna rinnandes nerför kinderna tog jag ett steg fram så att jag stod alldeles nära honom, jag smekte hans arm och suckade tungt. ’’Nat..’’ mumlade han, men jag avbröt honom genom att lägga ett finger över hans läppar. Han vände blicken till mig och hans ansikte mjuknade till. ’’Jag älskar dig.’’ Sa jag med en bruten röst och smekte hans nacke. Vi såg varandra i ögonen och det är så konstigt hur de blåa ögonen kan få mig att bli helt knäsvag. När våra läppar sedan möttes fanns det ingen återvändo. Hans läppar masserade mina försiktigt omsorgsfullt, det var som om att han hade lärt sig att kontrollera sina lustar. Det var en evighet sedan våra läppar möttes och jag njöt av varenda sekund. Liams händer placerades på min midja samtidigt som vi utbytte saliv. Fjärilar i magen. Pirr i kroppen. Känns som en fest pågår i min kropp, och den vill inte sluta. Men det gjorde den ändå. Han drog sig ifrån och puttade undan mig. ’’Jag hatar när du gör så.’’ Muttrade han och torkade sig om läpparna. ’’Det gör du säkert inte, du älskar det.’’ Försökte jag och gick emot honom, men när jag rörde vid honom så puttade han undan mig igen och det blixtrade till i hans ögon än en gång. ’’Sluta! Sluta, bara sluta! Med allt du gör. Inser du inte hur fel det här är?!’’ skrek han nästan, och jag backade undan. Allting har blivit precis som jag inte ville att det skulle bli. Liam höll armarna i kors och såg på mig. ’’Allting...’’ jag kom inte vidare, utan var tvungen att svälja för att fortsätta. ’’Allting du sa över telefon...det var inte en lögn.’’ Sa jag. ’’Du känner lika starkt om jag känner för dig. Men du håller tillbaka, snälla gör inte det...släpp det bara.’’ Han skakade på huvudet och bet sig i läppen. Jag älskade hur han bet sig i läppen och tanken att han inte ville vara med mig längre var hjärt skärande. Min kropp måste vara nära hans, så jag tog ett par steg mot honom och smekte hans kind. Den här gången gjorde han inget motstånd utan bara såg mig i ögonen. ’’Nat, det var inte en lögn. Men vi är syskon.’’ Sa han och jag la armarna om honom direkt och sa ett rättvist nej. ’’Vi är halvsyskon, inte ens det. Vi är ingen familj längre. Såvida vi inte skaffar vår egen.’’ Sa jag och jag kunde höra hur han suckade, han la armarna om mig också och jag log. ’’Nej, inte nu iallafall. Du såg vilken panik jag fick när vi trodde du var gravid.’’ Sa han och jag tvingade mig själv till att inte tänka tillbaka till allting. Så jag svarade inte på det utan såg upp på honom med ett leende. ’’Vill du vara med mig?’’ frågade jag, och han kysste mig direkt. Jag slängde mina armar runt hans nacke, och visste att han inte skulle göra motstånd. När han avslutade kyssen så gnuggade jag våra näsor mot varandra. ’’Är det ett ja?’’ sa jag och bet mig i läppen. Han nickade och log stort, sedan så omfamnade han mig igen. Det gick ett lyckorus genom kroppen. Han särade på oss och gick till min resväska. ’’Ska du packa upp? Jag kan hjälpa dig.’’ Log han, och öppnade min väska. Jag vände mig mot honom och skakade på huvudet. ’’Håll bara om mig...lite till.’’ Viskade jag och han nickade innan han la armarna om mig och jag kände mig så liten i hans armar. Så trygg, så älskad.

På kvällen så tvingade han ut mig fastän jag var så trött. Det arrangerades ett tivoli i stan och han ville så gärna ta mig dit, så jag ville inte göra honom besviken utan satte på mig något alldeles extra och följde med honom.
Vi åkte med hans bil dit och när jag skulle öppna dörren så hann han före och räckte fram sin hand så att jag kunde stiga ur bilen säkert. Som en riktig gentleman. Det var inte bara hans närvaro, och hans kyssar som gjorde mig glad. Det var att vi kunde gå ut som ett par, hand i hand, och ingen som dömer oss. Medans vi betalade för att gå in till tivolit så såg jag på honom från sidan och små log. Mannen som öppnade grindarna för oss hälsade oss välkomna och att vi skulle ha en fortsatt trevlig kväll. 
Parishjul, karuseller, lotteri, spel, allt möjligt fanns här. Och vart jag än vände mig om så fångades jag av leenden och skratt. ''Gillar du det?'' frågade han och avbröt mina tankar. Jag nickade och vi gick ännu längre in. 
''Det är jä..-'' jag avbröts av en röst som jag aldrig har hört förut. Och han ropade till sig Liam. 
Vi båda vände oss om, fortfarande med sammanflätade händer och mötte en mörkhårig pojke med öppen skjorta vid lottdragningen. Den mörkhåriga killen vinkade och Liam gick med mig bredvid till honom. 
''Hey, vad hände? Varför kom du inte?'' frågade han Liam och han nickade mot mig. ''Jag fick en oväntad överraskning.'' log han, jag såg på honom och log tillbaka. ''Bernard'', presenterade sig den mörkhåriga killen och sträckte fram sin hand. Jag tog emot den och vi skakade hand. ''Natasha.'' sa jag och log ett halvt leende. 
''Vart är dem andra?'' frågade Liam och han såg sig omkring. Vad menade han med de andra? Fanns det fler som vi skulle stöta på? ''Lite här och där... men de flesta är väl vid pariserhjulet. Jag tycker bara det är mesigt.'' sa han och föste håret ur ögonen genom att dra luggen åt sidan. ''Det är ju för att du inte har någon att åka med.'' skrattade Liam och slog till honom på armen. Jag skrattade jag med, men kunde inte hjälpa att tycka lite synd om honom. ''Ha-ha, Liam. Det hade inte du heller innan hon dök upp.'' sa Bernard och sneglade lite på mig, jag vände bort blicken och såg ut över tivolit istället. ''Äsch.'' sa Liam, och skrattade. Sedan så vände vi oss om och gick. ''Ha så kul, Bernard!'' ropade Liam över axeln. ''Ni också!'' ropade Bernard tillbaka. 
Liam såg ned på mig och blinkade. ''Åh, det ska vi.'' 


Vi hade åkt och spelat nästan allting på tivolit. Och jag hade haft så roligt, jag tror aldrig jag har skrattat såhär mycket på ett tag. Det var som en viss tyngd över axlarna bara försvann, och det var skönt att inte ha någonting att oroa sig för. 

Utanför pariserhjulet stod en par tjejer och killar och såg ut att ha roligt, de stod och skrattade åt någon kille med keps som gick på händer. Men jag såg inte helheten i det roliga. Medans vi närmade oss dom så släppte Liam min hand, och sprang mot en tjej med blont lockigt hår. Han fångade upp henne i famnen och de kramades länge. 
Min hand var ensam, och kall dessutom. Jag stirrade förvirrat på dem, och undrade vad det var som gjorde att han var tvungen att släppa min hand för att gå fram och hälsa på dem? Skäms han så mycket när han håller i min hand? Jag kom ikapp dem och stod bredvid Liam igen. De stod och kramades fortfarande, tätt slingrande om varandra, och de såg ut som om dom viskade någonting i varandras öron. När de äntligen släppte varandra så hälsade han på alla de andra, och jag stod stum och dum kvar där jag stått de närmaste 3 minutrarna. Alla såg ut att vara glada över att se honom, synd att det var alla utom jag som hade den bubblande skrattkänslan i magen. 
Men Liam kom och ställde sig bredvid mig igen, och presenterade mig för allihoppa. Sedan så la han armen om mina axlar. Jag kunde inte hjälpa att le och lägga armen om hans rygg. 
Vi stod och snackade rätt länge med hela gänget och de var rätt trevliga. Tjejen som Liam kramade så länge hade en sådan fin personlighet, och hon och Liam verkade ha väldigt bra kontakt! Hon heter Beverly, och hon sa att han var en av hennes bästa kompisar, och att jag inte hade något att oroa mig för, hon såg honom bara som en vän. Men kan man verkligen se Liam som en vän? Jag vet att jag inte kunde det, och att inte Rose kunde det heller. Jag trodde delvis på henne och delvis inte. 

Vi åkte pariserhjulet och när vi kom hem var jag så trött! Mina ben var helt slut, och jag kunde inte vänta tills jag fick ligga i en skön säng. Vi kom hem runt halv 2 på natten. Stacy och Liams morfar sover säkert. Han stängde dörren så tyst som möjligt och vi gick på tå uppför trapporna, och in i hans rum fnissandes. Liam stängde dörren och tände en lampa så att vi skulle  kunna se vart vi gick och kunna byta om. ''Ska du ta badrummet, och jag byter om här?'' frågade jag och drog ur toffsen ur håret. ''Varför? Vi har ju ändå sett varandra utan kläder.'' sa han och jag vände mig om. 
''Dessutom, vad finns det att dölja Natasha?'' Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag gick fram till min resväska och drog ut ett par mjukis shorts och svart t-shirt. Sedan så vände jag mig med ryggen mot honom och försökte så diskret som möjligt ta av mig tröjan utan att man skulle se bh;n. Liam gick runt i rummet och smygtittade då och då. Men jag lyckades att sätta på mig allting utan att visa för mycket. Vi la oss i sängen och jag fick ligga innerst för att jag kände mig tryggast då. 
Jag kände på mig att jag hade en massa missade samtal men jag kände inte för att gå och titta i det lilla facket på resväskan, istället så vände jag mig om och mötte Liams ansikte. 
''Vi glömde släcka lampan.'' viskade jag och han små skrattade. ''Det gör inget. Jag ser dig bättre.'' viskade han tillbaka och smekte min kind, jag blundade och kände hur han - bara av att hans hud rörde min - sände sköna ilningar i kroppen. Jag närmade mig sakta och smekte hans nacke medans mina läppar mötte hans och allting som varit har varit ont i min kropp bara försvann och kvar stod bara Liam med de blå ögonen. Vi avslutade båda andfådda kyssen och log mot varandra. 
''Du vet inte hur många gånger jag önskat att du låg här, bredvid mig, och nu... så gör du det.'' Han flinade och jag kysste honom snabbt på läpparna igen. ''Jag älskar dig, verkligen. Jag menar det.'' viskade jag och han såg bara på mig. Han la handen på min midja och förde mig närmare. 
''Natasha, jag har alltid älskat dig. Jag bryr mig inte hur du ser ut...'' han la sin hand på min bröstkorg och avslutade sin mening. ''Det är insidan som räknas.'' Vi kysstes en sista gång innan jag vände ryggen mot honom och han la armen om min midja. Vad som helst kan hända en här i världen och jag är så lyckligt lottad som har en sådan underbar person som älskar mig trots mina misstag i livet. 

---

Ugh, uppdateringen kan inte bli sämre.. jag har för mycket på gång, och därför lägger jag bloggen åt sidan. 
Och så är det så (olyckligt vis) att skolan kommer först! Men den här novellen är snart slut, och jag har inte ens tänkt på vad nästa ska handla om. Dags att ta tag i det...
Men ja, hoppas ni gillar den här delen :) Puss!

---

---

Natasha's perspektiv. 

Det har gått två veckor och Justin har varje dag kommit och frågat om han har fått prata med mig. Men jag kan inte träffa honom, jag kan inte prata med honom, jag kan inte se på honom utan att veta att det är jag som har gjort fel. Han känner sig skyldig över dem små misstagen han gör medans jag har haft känslor för min bror medans vi har varit tillsammans. Jag har fortfarande känslor kvar för Liam. Dom går ju inte direkt att spola bort. Jag är inte arg över att han slog mig, det var ett misstag, han menade att slå till Ryan som också hade varit fel. Jag är arg på mig själv som ljuger hela tiden, hela mitt liv är ju en lögn! 
Och jag vill inte utsätta Justin för något mer nu. Han ska inte bli indragen i någon kletig smörja som jag orsakat själv och vet att jag aldrig kommer ut därifrån. Han förtjänar bättre. 
Och jag erkänner, jag utnyttjar den situationen jag är i just nu. Jag låtsas vara arg på honom för att han slog mig när jag igentligen bara vill undvika honom och hålla honom borta från mer lögner. 
Vart står jag i världen igentligen? 

Igår bokade jag en biljett till Belfast. Och jag skulle åka till Belfast imorgon kl 7 på morgonen. 
Jag är inte säker på om jag ska berätta för Rose. Men jag vill ju inte direkt försvinna utan att säga farväl till min bästavän. 
''Konstigt att inte Justin har försökt sig på skolan.'' hörde jag Ryan säga och jag lyfte upp blicken genast. Ingen vågade skratta, alla tittade på mig. Jag visste inte ens om det var ett skämt eller bara någonting han sa. ''Jag bad hans mamma att säga åt honom att hålla sig borta från skolan. Jag behövde all tid jag behövde, sa jag till Pattie.'' Rose skrattade lite, men de andra höll sig tysta vid skolans matbord. ''Har ni hört om Mr.Fabray? hans fru ligger på sjukhus så vi har håltimme!'' log Chaz och höjde sin hand för att möta Ryans i en highfive. Min blick vandrade från Ryan till Chaz, från Chaz till Ryan. Kunde dom inte visa lite medkänsla? Mr.Fabray's fru ligger på sjukhus och dom highfivar över att dom har håltimme. ''Sluta vara så jävla respektlösa och visa lite medkänsla.'' sa jag innan jag reste mig upp och gick ut ur matsalen. Jag orkade inte bry mig om min bricka med en massa mat på. 
Jag har ett litet temperament, och minsta lilla som gör mig arg gör jag till en stor sak. 
Snabbt så rusade jag upp till vår korridor och öppnade skåpet och tog ut väskan. Sedan så slängde jag den över axeln och skulle precis stänga skåpet när Rose dök upp vid min sida. 
''Wowowow... lugna ned dig, vart ska du?'' sa hon och jag suckade. ''Jag vill bara vila, okej? Kan jag få dina nycklar så att jag kan gå och villa, snälla.'' sa jag och såg otåligt på henne. 
Ville bara härifrån. Rose öppnade sitt skåp och tog ut sina nycklar som låg i hennes väska, tack gud.. tänkte jag. ''Kom snabbt, jag måste verkligen prata med dig.'' sa jag och log ett prövat leende.
''Vad är det som är så viktigt så att du inte kan säga det här? Just nu.'' sa hon. Hon ville verkligen veta. 
''Du kommer att se. Vi ses snart.'' sa jag innan jag gick nerför trapporna och gick ut ur skolan.


När jag kom till Rose var hennes mamma hemma, men hon var påväg ut så jag träffade henne bara en snabbis i hallen. Hon var väldigt snäll och respektfull, frågade ingenting utan bara hälsade frågade hur jag mådde och gick ut genom dörren. Så fort hon hade gått så rusade jag upp till rummet, packade ned det lilla jag hade haft på mig igår i resväskan, sedan så gick jag in i toaletten och återupprepade samma sak som jag gjorde igår hos Justin. 
När jag var klar med allting så stängde jag igen resväskan och satte mig ned på hennes säng med knäna uppdragna. Ska jag verkligen göra det här? Åka till Liam och bara stanna där, för ingenting går att göra rätt här. 
Vad var poängen med att flytta hit igentligen, jag menar... det har varit så roligt att bo här i Stratford.
Men jag saknar Liam, jag saknar honom, allting var helt när han var här, det går bara inte att förneka det längre. 
Jag behöver honom, åh, det är helt sjukt hur mycket jag behöver honom just nu! 
Att jag stannar här leder bara till en massa problem, och samma bråk mellan mig och Justin kommer upprepas dag ut och dag in även om vi i slutändan blir sams. Min mobil vibbrerade och en bild på Justin dök upp på displayen. 
Mina ögon började genast vattnas och en salt tår rann nerför min kind. Jag klickade på avvisa och andades ut. 
Justin kommer att klara sig, det här var hans hem såklart att han kommer att klara sig. Han har ju allt han behöver här. Alla sina vänner, sina morföräldrar, sin mamma, allting. Han har bara inte mig längre. 
Med det i tankarna hoppade jag in i Roses dusch och rensade allting ur huvudet, ville inte känna någon press längre, bara lugn och ro. Men det höll ju inte länge. 
Rose kom hem vid 5 tiden och vi satte oss på hennes säng så att jag kunde berätta. 
''Jag ska åka bort.'' sa jag. Hon såg ned på det rosa överkastet och sedan upp på mig igen, med tårar i ögonen. 
''Jag visste det.'' sa hon först lugnt, men sedan reste hon sig hastigt upp. 
''Jag visste det! Att du skulle fega ur och åka till Liam! Jag ville inte tro det men innerst inne visste så visste jag!'' skrek hon medans hon såg på mig, hennes röst sprack kortdärefter och tårarna bara föll som ett vattenfall. 
Jag reste mig upp och omfamnade henne, hon la armarna om mig också och jag kunde höra henne andas tungt medans hon grät och snörvlade. ''Snälla, lämna mig inte..'' mumlade hon och drog ett hårdare grepp om mig, jag svalde och kunde inte hålla mig längre jag heller. Att höra sin bästavän gråta och veta att du är orsaken till detta var bara dumt. ''Jag måste..'' snyftade jag och släppte henne. Någonstans i hysterin hittade jag kraften att sluta gråta och istället prata med henne, få henne att förstå. ''Rose...'' sa jag och satte mig ned på hennes säng igen, jag torkade bort tårarna och klappade på platsen framför mig. ''Sätt dig.'' hon gjorde som jag sa och satte sig där. 
''Jag hör inte hemma här, jag har aldrig gjort det. Det har varit en rolig upplevelse att få bo här men jag kan inte stanna.'' jag tog hennes hand och log lite tröstande. ''Jag hittade en bästavän som kommer vara det livet ut, jag hittade så underbara vänner som jag föralltid kommer att minnas, men det kommer alltid finnas någonting som inte passar in här. Och det är jag.''  Efter att jag hade sagt det kände jag mig ganska stolt, att jag kunde hålla mig samman och bara säga som det är. 
''Du flyr från dina problem Nat, det är allt du gör.'' sa Rose innan hon reste sig upp och gick ut ur rummet. Jag suckade frustrerat och slängde en kudde ner på golvet, sedan så la jag mig ned på sängen och blundade. 
När jag vaknar upp så kommer allting vara som normalt, ingen kommer att bli sårad och alla kommer att vara glada, tänkte jag men när jag öppnade ögonen så var jag tillbaka i verkligheten. 


Nästa dag vid halv 5 på morgonen så vaknade jag av att alarmklockan ringde, och jag reste mig mödosamt upp ur Roses säng. Jag såg åt sidan och såg att Rose låg bredvid mig. Med ett litet leende skakade jag på henne tills hon med ett stön vaknade.  ''Vad?'' sa hon och jag små skrattade. ''Tiden är inne.'' sa jag, och det lät som om det kom ur någon film eller något sådant. Sakta så gick jag över henne och tände ljuset, båda två kisade med ögonen och kunde knappt se någonting. Vi var helt enkelt blinda i något minut eller så. 
Jag satte på mig mina gråa mjukisbyxor och en chockrosa tröja, sedan så satte jag upp håret i en hög hästsvans och lyfte upp armarna samtidigt som jag gäspade. Jag gick in i badrummet och borstade tänderna sedan tvättade ansiktet med kallt vatten för att vakna till. Jag torkade ansiktet med en handduk och såg mig i spegeln igen. Dagen har kommit. 
Rose och jag hade blivit sams, och det var ett riktigt gråt kalas igår, tills det tog slut och vi båda låg utmattade på sängen och sov som stockar. ''Rose...du måste verkligen upp nu om du vill säga hejdå till mig!'' ropade jag och gick mot hennes säng. Hon låg och kollade på mig. ''Varför kan du inte bara stanna?'' gnällde hon och jag suckade och gick fram till fönstret. ''Berättade jag inte allting igår?'' sa jag och såg på henne igen. Hon gick upp och sträckte på sig innan hon gick en snabbis på toaletten och vi gick ned till köket. 
Min bästavän såg så nere ut när hon ställde fram allting på bordet, och jag känd mig så skyldig... ja, jag borde känna mig skyldig! Det är mitt fel alltihop. Åh, även när jag försöker göra rätt så såras någon ändå. Typiskt. 
Vi åt under tystnad och fixade oss sedan på 10 minuter innan vi ringde en taxi och var påväg mot flygplatsen. 
Jag passade på att prata med henne så mycket som möjligt under resan, men hon svarade bara med ett par korta svar. 

''Rose?'' sa jag innan sista anropet till Belfast. Hon nickade och vi möttes i en gosig varm kram. ''Glöm aldrig bort mig.'' sa hon och jag kunde inte hjälpa att mina ögon fylldes med tårar ända ut till kanten. ''Nej, nej, nej.. vad får dig att tro det? Jag skulle aldrig glömma dig.'' sa jag och log mot henne, hon log tillbaka. ''Du kommer och hälsar på, eller hur?'' sa hon. 
''Vi får se.'' sa jag, och sprang för att inte missa planet. Innuti mig fanns det en viss oro över Rose, men samtidigt en viss förväntan över att träffa Liam igen. Kommer han att välkomna mig med en stor kram, eller säga åt mig att åka tillbaka? 
Han måste ju välkomna mig efter allt han sa senast. 

---

Del 79... ;)

---

---

Natashas perspektiv. 

Jag hade fått syn på honom. Han stod vid bålen och där allt annat sprit fanns. Och han snackade med en grupp tjejer. Jag hade ropat på hans namn när musiken stoppades men då tog någon tag i min arm och mina läppar mötte någon annans. Snabbt så drog jag mig undan och när jag såg vem det var så var det som om allting runt om mig tystnade. Jag öppnade munnen för att säga något men kunde inte. I chock var jag. Ryan såg mig i ögonen och jag såg på honom med stora ögon jag också. Ingen av oss fattade någonting. 
Vid min sida dök en välbekant figur upp, jag såg åt sidan och såg Justins hårda ögon som såg in i mina. 
Jag lyckades att sträcka på mig för att vidröra vid honom men han steg åt sidan och min hand föll tillbaka på plats. 
Justin såg på Ryan och han svalde hårt. ''Justin, det var ett misstag h..-'' Justin avbröt honom och knuffade Ryan hårt på bröstet så att han nästan ramlade. Ryan ställde sig bara rakt upp och försökte förklara vad som hade hänt, men Justin ville inte lyssna och jag kunde se hur arg han blev för vartenda ord som kom ut ur Ryans mun. 
Han spände sina knogar och precis när han hade tänkt slå till Ryan så ställde jag mig emellan och hans näve kom istället rakt i mitt ansikte. 
Jag kved till och tog mig för det vänstra ögat där slaget hade träffat. Sedan så föll jag till marken och folk började plötsligt skrika. Jag kunde inte tyda vem som hade tagit tag i mitt ansikte men när jag väl såg vem det var föste jag bort honom snabbt. I rädsla. ''Släpp mig!'' skrek jag och drog bort hans händer från mitt ansikte. 
''Jag är så ledsen...jag skulle slå till Ryan, Natasha..'' Justin försökte ta min hand men jag avvisade honom. 
Smärtan var för mycket. Ryan hjälpte mig upp och drog bort handen från mitt öga. Genom att se hur hans ansiktsuttryck blev visste jag att det var mer skadat än vanligt. ''Vi måste ta henne till sjukhuset!'' ropade Ryan och bar upp mig i sin famn. ''Du tar inte henne någonstans!'' hörde jag Justins röst säga, och den hade mörknat till på något vis. Han tog tag i min hand och vägrade släppa. ''Släpp henne nu, Justin.'' sa Ryan och jag försökte dra till mig min hand. Vid det här läget var den enda personen man kunde lita på Ryan. 
På något sätt tog jag mig till mod och besegrade tårarna så att jag kunde säga något. Så ont som jag hade lyckades jag ändå få fram tre meningar. ''Jag hatar dig.'' väste jag fram och Justin släppte min hand. Sedan så såg han mig i ögonen och sa förlåt hur många gånger som helst. Han följde efter mig och Ryan till Ryans bil och ville också kliva in men Ryan tillät inte det. Jag som trodde den här kvällen skulle bli drama fri, men det kan aldrig bli drama fritt i mitt liv. 

''Du fick nog ett rejält slag.'' sa Dr.Bedingfield när hon var klar med att omplåstra mitt öga. Jag hade sett hur illa det var. Liam må ha slagit Justin hårt, men Justin slog mig hårdare. 
Jag nickade bara som svar och hon granskade mig med sina gröna ögon. ''Vem gjorde det här mot dig?'' frågade hon och höll ett block i sin famn.

---

I tjejernas omklädningsrum efter lunchen var det alltid proppfullt, för det var ju inte bara våran klass som hade idrott. Det kändes rätt så obekvämt att byta om när det var så många runt om mig. Alla stirrade liksom på en även om man var diskret med att byta om. När jag hade slängt väskan över axeln och tagit vattenflaskan i ena handen gick jag ut på grusplanen. Min plan var att vara med lite i spelet, vara så aktiv som möjligt och sedan plötsligt inte orka nå mer. 
Rose och jag var i separata lag, vilket var bra. Hon är ju sämst på brännboll. ''Okej, vita ni ställer er bakom den här konen!'' ropade Ylva våran idrottslärare, erfaren var hon ju, jo visst. Hon visste vad hon gjorde men hon var bara för mycket med sina töntiga hoppanden och sina alltför långa instruktioner. ''Blåa, välj en taktik och välj en brännare. Ni har en minut på er!'' Hon gick över plan och ställde sig i skuggan. Bakom henne fanns en bänk, men den ville hon minsann inte sitta på. När minuten var över så började Brittany slå, en tjej i min klass, hon slog rätt bra men det räckte bara till andra basen. Jag var sist och när det var min tur fick jag turen att ha Rose som brännare. ''Slå hårt nurå!'' hörde jag Chaz skrika, han var riktigt förbannad över att vi nästan förlorar. Dålig förlorare kallar jag honom. 
Bollen höll jag hårt i handen innan jag kastade upp den i luften och träffade bollen hårt med baseboll träet jag valt. Därefter sprang jag allt jag hade till första basen, den andra kom jag förbi lätt och jag kikade snabbt åt sidan för att se hur dom låg till. Jag hann inte se vem som passade den lilla bollen till Rose men den gjorde det iallafall snabbt och innan jag ens hann sätta foten på tredje basen så stoppades jag. ''Bränd!'' hörde jag Rose ropa och jag förde luggen åt sidan snabbt. ''Fan.'' flämtade jag, och blängde surt på Rose som såg nästan glad ut över att ha bränt mig. Vårat lag bytte plats med de blåa laget men jag skulle inte vara med för jag orkade inte. Innan jag gick uppför backen som ledde till skolan hörde jag Rose's röst bakom mig. Håll dig lugn... tänkte jag. Vad du än gör flippa inte. 
''Nat, förlåt..'' började hon andfått och jag stannade. Men jag vände mig inte om. 
''Jag...'' hon hämtade andan. ''Jag lovar. Jag ska inte gå på Jennas fest, jag lovar. Du är mycket viktigare, förlåt.'' Jag kände någon sorts glädje inombords, som om jag hade vunnit på lotto. Jag trodde inte att hon skulle be om ursäkt, helt ärligt. Men det här bevisar bara vilken äkta vän hon är som suger upp sin stolthet och ber om ursäkt. Men för vadå igentligen? Hon hade verkligen inte behövt be om ursäkt. Hon kunde gått på festen det var bara jag som inte ville att hon skulle det. Varför måste jag vara så självisk hela tiden? Och tänka på mig själv hela tiden. Där kom grubblandet tillbaka igen, det som jag försökt undvika. 
Jag kände en hand på min axel och vände mig snabbt om. Jag tänkte för mycket att jag helt enkelt glömde bort Rose. Hon såg mig i ögonen och log mot mig. Innan jag ens hunnit säga något vettigt så kramade hon om mig och jag slog armarna om henne också. ''Aldrig mer att vi håller på så här. Det gör ingenting gott, förstår du?'' sa jag och hon fnissade till och kramade om mig hårdare. Jag blinkade bort tårarna som ville tränga sig fram och hon svarade. ''Jag förstår.''

Sista lektionen kom och jag hade märkt att Ryan inte var i skolan idag. Snett bakom mig satt Chaz och såg ut som om han var i sin egen lilla värld. När våran engelska lärare hade delat ut de olika uppgifterna passade jag på att fråga Chaz. ''Chaz?'' viskade jag och såg bakom mig. ''Chaz...? Chazzy?'' försökte jag och han nappade direkt på 'Chazzy' jag skrattade lågt och frågade honom vart Ryan var. Chaz blev genast besvärad över frågan kunde jag se. ''Eh..han är väl sjuk. Jag har ingen aning.'' Han ljög. Jag känner Chaz, jag vet när han ljuger. Kanske jag skulle se vad som igentligen pågick hemma hos Ryan?
Och det gjorde jag också, direkt efter skolan så gick jag raka vägen hem till Ryan och knackade på hans dörr. Jag trodde att han skulle komma snabbt, men det tog ett tag innan jag hörde steg inifrån och Ryan öppnade dörren med ett missnöjt leende på läpparna. ''Inte glad över att se mig?'' sa jag och höjde på ögonbrynen, han skakade på huvudet och skrattade lågt. ''Sorry, trodde att det var pizzorna..'' sa han och jag höjde återigen på ögonbrynen. ''Pizzorna? Ska du äta flera på en gång?'' frågade jag och han kliade sig besvärat i bakhuvudet. Ryan var nervös över någonting. Han kliar sig alltid i bakhuvudet när han är nervös, eller skäms över någonting. 
''Jag har ju fyra magar, Nat.'' blinkade han. Förstod inte om han försökte vara rolig, eller var det bara något han sa? Jag gick in i huset och möttes av en liten brun resväska som stod vid bordet. Han såg vart jag kollade och väntade inte på min fråga utan svarade på den direkt. ''Åh, det är bara mammas. Hon var borta i Vancouver i ett dygn, kom hem igår och har inte riktigt orkat flytta på väskan.'' log han. 1. Ett tillgjort leende. 2. En väldigt lång förklaring. 3. Han kliade sig i bakhuvudet hela tiden. Vad håller han på med? 
''Så..'', sa han. ''Vad för dig hit?'' 
''Lilla Chazzy sa att du var sjuk, så jag tänkte att jag skulle komma och hälsa på sjuklingen. Men du ser ju helt frisk ut.'' sa jag och såg honom i ögonen. Han var besvärad eftersom han vägrade att möta min blick för en sekund. ''Dålig mage. Åt nog lite för mycket igår...'' sa han och andades in genom tänderna. ''Så du tänkte att varför inte skämma bort dig själv med flera pizzor så du slipper skolan imorgon också?'' log jag och han gav med sig ett skratt. ''Precis så.'' höll han med och log åt mig. 
''Förresten...'' sa jag och drog fingrarna genom håret. ''Har du kvar min topp som råkade hamna i din väska när vi var och campade?'' frågade jag och han nickade. ''Ja, den är nog någonstans i garderoben i rummet.'' sa han och jag nickade. ''Great. Då går vi upp och letar vetja.'' log jag och började gå ut ur köket och upp för trappan. Väl när jag kom in i rummet märkte jag att det inte såg ut som det brukade. Nej, det såg stökigare ut. Jag vände mig om och fnissade. ''Dags för storstädning?'' han gav mig ett flin och sedan började vi rota i hans garderob tills vi hittade min gula topp. Sedan så ursäktade han sig och sa att jag behövde gå och sa att han behövde gå och duscha för att sedan vila lite till. Jag gjorde som han sa, glad för att toppen var i mina händer, men var fortfarande misstänksam om vad han försökte dölja. 

Justins's perspektiv. 

Jag öppnade dörren och steg ur badrummet, kände mig fräsch och väldigt ren. ''Yo, Ryan! Är pizzorna här än? För jag svä..'' jag stoppades över att Ryan kom in i rummet och hyssjade mig som om det var en mördare där nere i hallen som väntade på att få döda oss. Förvirrat såg jag på min bästavän som höll mig hårt om axlarna, jag lossade hans händer och frågade vad som stod på. Än en gång hyssjade han mig och gick fram till fönstret för att stänga det. ''Din idiot! Natasha var där nere, hon kunde ha hört dig.'' Mitt hjärta slog dubbelslag över att höra det namnet igen. ''Hon gick precis ut härifrån! Hon var här inne i rummet, fattar inte hur hon inte kunde ha hört dig duscha.'' sa han och mina ögon spärrades upp. ''Var hon här? Märkte hon ingenting? Men väskan där n...'' han avbröt mig. Fan vad jag hatar när folk gör så. 
''Jag sa att det var min morsas..'' han satte sig på sängen med händerna i ansiktet. ''Fan Justin, du kan ju inte hålla på såhär. Du måste ju möta henne någon gång.'' sa han och suckade tungt. 
''Inte efter det hon har sagt.'' sa jag hårt och satte mig ned bredvid. ''Hon menade ju inte det hon sa...'' försökte han men jag bara skakade på huvudet. ''Sluta. Det gjorde hon visst det. Det var bara hon som sa vad hon tyckte.'' sa jag och ställde mig upp så att jag stod med ryggen mot Ryan. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta. Det Natasha sa var verkligen sårande. Jag vill inte börja lipa för att en tjej har sagt någonting som hon tycker om mig. Men det här är inte bara en tjej, utan det är min flickvän som sa något som sårar mig. 
Jag hatar att visa mig själv sårad inför andra och speciellt inte för Ryan. 
''Du får faktiskt ta och prata med henne. Ska du verkligen låta det här lilla komma emellan er?'' sa han och jag knep igen ögonen, ville försvinna och bara slippa bli konfronterad och ha fel. ''Det har jag inte sagt...'' sa jag och Ryan suckade. ''Nej, nej... Men du har ju ignorerat henne de senaste dagarna.'' sa han och det vibbrerade i min ficka. Sakta så tog jag upp mobilen och såg på skärmen Natasha älskling. Det kändes tungt att trycka på Decline även fast jag gjort det så många gånger när hon ringt. ''Jag behövde bara lite tid för mig själv, okej? Jag behövde bara tänka.'' sa jag och slängde rygsäcken över axeln. ''Du ska väl inte dra hem, va? Natasha bor hemma hos dig.'' Jag tog mig för pannan och himlade med ögonen. ''Fan...det hade jag ju helt glömt bort!'' sa jag och ställde ned ryggsäcken på sin plats sedan så la jag mig ned i Ryans säng och gäspade stort. Han reste sig upp och slog upp datorn. ''Ska du på Jennas fest?'' frågade han mig. ''Fest? När då?'' frågade jag och låg kvar helt stilla. ''På Fredag, alltså överimorgon.'' Jag skrattade. ''Ja, Ryan. Jag vet att det är iöverimorgon, jag är inte efterbliven.'' han kastade en sina läxböcker på mig och jag fick hålla mig för magen eftersom jag skrattade så mycket. Men allvaret kom tillbaka igen. ''Nej, det är klart jag inte ska gå. Inte efter vad hon gjort mot mig och Natasha.'' sa jag och han nickade. 

Fredag. 

Natashas perspektiv. 

''Ännu än tråkig kväll...ännu en ensam tjej...'' sjöng Rose lågt och jag himlade med ögonen. Det kunde inte bli värre. Hon ville verkligen gå på den där dumma festen. Vi satt hemma hos mig, eller inte direkt hos mig utan vi satt i Justins hus, och i hans rum. Rose satt på den tjocka fönsterbrädan och såg ut på den gatubelysta vägen. Tro det eller ej men på en fredag så hade jag och Rose bestämt oss för att plugga. Vi hade suttit här i nästan två timmar, och hade hunnit med en del men var inte direkt klara. Hon suckade för 2104972 gången sen vi kom hit och jag stönade och reste mig upp. ''Okej, visst! Jag ger mig vi går på festen.'' sa jag och hon öppnade sin mun för att säga något men kunde inte riktigt. Det kom inga ljud från hennes mun. ''Är det sant?!'' sa hon och gick av fönsterbrädan. Jag nickade och hon sprang mot mig, gav mig en lycklig kram och ropade att jag var bäst. Ja, tack jag vet tänkte jag. Rose stack hem till sig och hämtade några av sina allra finaste klänningar. ''Du kan få låna, seså välj nu!'' Jag valde en i sidentyg som slfutade ovanför knäna. Kläningen var i en beige färgad ton blandad med lite vitt. Snygg var den iallafall, och den hade inga axelband. Rose valde en ljusblå klänning som var alltför kort enligt mig. Men hon böjde sig ned och gjorde en massa andra rörelser och frågade om man såg hennes trosor, men det gjorde man inte. Så vi begav oss dit och jag fick köra Justins bil av Pattie. Så generös hon var som gav bort den för en kväll, och jag lovade att komma hem i bästa skick och inga repor på bilen. 
Vi steg in i bilen och körde runt bland alla kvarter, Rose visste vart hon bodde och hon visade vägen. Det var inte så lätt att komma dit, och jag mindes inte vägen, men det skulle säkert vara bra på vägen hem. 
''Jag ska bli fuuuuuuulllll!'' skrek Rose i örat på mig när vi kom in till festen. Det dunkade musik, och jag kunde känna lukten av alkohol och svett. Inte direkt bästa stället men vad gör man inte för sin bästavän? Hon tog min hand och drog med mig till ett ställe där dom hade ställt fram bål. Det låg säkert en massa alkohol i den och jag förstod att jag måste vara den nyktra här för vem skulle annars köra hem Rose? Jag drack en klunk av bålen innan jag märkte att Rose var försvunnen. Genast började jag leta efter henne och hittade henne på dansgolvet med Chaz. 
Jag skulle precis vända mig om när jag mötte Ryans ansikte. ''Hey!'' skrek jag. Han log nervöst och kramade om mig länge. ''Jag trodde du var sjuk?'' viskade jag i hans öra eftersom man inte kunde prata klart här. Han ryckte på axlarna och sa att han måste gå. Jag suckade och följde blicken efter honom, men tappade bort honom när han svängde in bland toaletterna. Min blick vajade över dansgolvet och genast ville jag också dansa. Fast jag hade ju en pojvkän och tänker vara trogen mot honom istället för att gnugga min kropp mot någon främling i takt musiken. Jag kunde nu se att Rose's klänning var väldigt långt upp, den var faktiskt längre upp än när vi kom hit. Och Chaz försökte ständigt dra ned klänningen. 

---

---

---

Ända sedan Justin har åkt på sin 'affärsresa' har Liam inte slutat att ringa. Och varje gång han ringer så blir jag helt varm i kroppen och vi pratar om saker som ingen förstår. Vi har inte pratat någonting om hur vi känner för varandra, även om jag vid många tillfällen velat sagt det. Oftast när Justin ringer är jag upptagen med skolan, eller så pratar jag med Liam. Ja, jag har börjat satsa på skolan igen. Faktiskt så har jag missat mycket som jag måste ta igen på en månad, och jag vill verkligen satsa nu, för att jag vill ju ha en bra utbildning. Jag menar...alla har ju inte fått samma chans som Justin. Även om han misslyckas så har han ju alltid sitt yrke som artist. Min telefon vibbrerade på köksbordet och jag orkade verkligen inte prata med någon just nu. För en halvtimme sedan hade jag avslutat samtalet mellan Liam och mig, och vi har pratat sen 6 på kvällen. Klockan är 10 och nu ringer Justin. Jag tog upp telefonen och svarade så glatt som möjligt. 
''Hey, baby.'' sa Justin och jag svarade med ett hej bara. ''Hur mår du? Är allt okej med dig?'' undrade han och jag nickade även fast han inte såg. ''Ja...'', sa jag och reste mig upp från barstolen. Sedan så begav jag mig mot trapporna. ''Ja, jag mår bra. Har mycket att ta igen i skolan, bara...'' suckade jag och öppnade dörren till hans rum. ''Hur mår du då? Har du vant dig vid allt än? Du har trots allt varit borta alltförlänge från ditt jobb.'' Han skrattade åt det sista. Jag hörde prassel i bakgrunden och Kenny som ropade till sig Justin men han nobbade honom och sa att han var upptagen. 
''Man vänjer nog sig aldrig...allt det här är bara så otroligt hektiskt. Och ja, det går bra för mig med.'' sa han och jag kunde se hans leende framför mig. Jag la mig ned i hans säng och luktade på kudden. Det luktade Justin, en underbar doft som inte går att beskriva. ''Du kommer iallafall få en bra utbildning, du tar igen allting på 4 dagar. Det är som du har någon superkraft och kommer ihåg allting.'' sa jag och fingrade på täcket. Av någon konstig anledning började jag tänka på Rose och hur nära vi var förut. Justin skrattade lågt och harklade sig sedan. ''Vad ska man säga, är man bäst så är man.'' sa han och gav med sig ett högljutt skratt. Det irriterade mig lite. ''Ha-ha.'' sa jag och la mig ned på rygg. 
''Men du har ju alla pengarna och behöver inte slita som ett djur för att få allting du vill ha, du får det ju gratis. Du lever ett drömliv och om du misslyckas i skolan är det inte så viktigt eftersom du ändå är känd. Det jag menar är att alla har inte chanser som du Justin.'' sa jag och kände att jag fick ut det jag ville. Men ångrade mig snabbt sen. 
''Woow, vart kom allt det här ifrån?'' sa han och jag märkte irritationen i hans stämma. ''Så du tror inte att jag kämpar för vad jag gör?'' sa han surt och jag suckade. Han behövde inte bli arg för att jag sa det jag hade på hjärtat. 
''Jo, du k-'' han avbröt mig och sa en massa ord jag inte kunde riktigt knyta mig an till. ''Men det var det du sa Natasha, att jag inte slet som ett djur för att få allting jag vill ha. Och sen när, har jag allting jag vill ha? Jag får ingenting gratis, ingenting är gratis i den här världen! Det spelar visst en stor roll om jag missar skolan, jag har ingenting att gå på då.'' nästan skrek han och jag satte mig upp. ''Vet du, ibland undrar jag om du känner mig alls.'' sa han mycket lugnare och jag skulle precis säga något när han la på.
Jag försökte att ringa honom flera gånger men han svarade inte, eller klickade på upptageton. Med ett argt stön så la jag telefonen på hans nattduksbord, reste mig upp och bytte om till min pyjamas. Sedan så la jag mig under hans lakan där han och jag legat för inte så längesen. Tanken på att jag inte ens ville prata med Justin gjorde mig otroligt osäker. Men efter för mycket tänkande så tvingade jag mig själv att sova för att vara pigg imorgon. Och mycket riktigt somnade jag. 


''Sovit gott?'' Rose mötte mig utanför skolan och jag nickade till svars, var tvungen att hämta andan lite för att jag hade gått till skolan, och den sista biten så sprang jag. Hon räckte mig en pappersmugg som var varm. Jag antog att det var kaffe i den. Hon log glatt åt mig och vi gick in skolan. ''Värst var du var på bra humör.'' sa jag och smuttade lite på kaffet eftersom det var så varmt. Jag märkte att hon rodnade och kollade bort, ''Kan en tjej på 17 vårar inte vara glad för att det är en ny skoldag? Full med hopp och kärlek...'' hon lät inte det minsta trovärdig på något sätt. Och jag listade ut att det hade något med Chaz att göra. ''Okey, girlfriend. Säg vad du igentligen är så glad över.'' Vi gick förbi matsalen och fortsatte nerför de sista trapporna. Sedan nådde vi våran korridor. Blickarna vändes mot oss och jag kunde inte hjälpa att rodna lite jag med. Det kändes bra att få uppmärksamheten tillbaka, men man ska inte vänja sig allt för mycket vid det. Jag och Rose kom fram till våra skåp. Hennes låg lite längre bort, men hon skulle byta till ett exakt bredvid mitt när terminen är slut. Jag la kaffet ovanför skåpet  och ställde in väskan i skåpet, lär ju inte behöva den ändå. Jag tog av mig jeansjackan och hängde den på kroken som hängde i skåpet. På skåpsdörren var en bild av mig och Justin fastklistrad, ovanför hans bild var en bild på Liam fastklistrad. Han hade placerat den där, för att han tyckte den passade bra in på min skåpsdörr. På höger sida om Justins bild var det en bild på Chaz, Ryan och Rose. 
Till vänster om Justins bild var det en bild på min mamma. 
Jag suckade och tog ut NO böckerna, sedan så stängde jag skåpet och tog kaffet i den andra handen. Den var inte lika varm som förut, men inte kall heller. 
''Tänker du berätta varför du är så glad?'' frågade jag och lutade mig mot skåpet bredvid hennes. Hon skrattade bara och suckade lyckligt. Hon skulle precis berätta när klockan ringde och elever kom in till korridoren. Där bland allihoppa kunde man utmärka Chaz & Ryan. De kom i snabba steg mot oss. Rose vände sig om till mig och bet sig i läppen, sedan så stängde hon sitt skåp genast och vände sig om mot dom igen. 
''Hej, vackraste.'' Jag kunde inte riktigt uppfatta vad Chaz just sa, och blev rätt så chockad över att han böjde sig ned och kysste Rose. ''Vad i...?'' sa jag och kollade på Ryan, han ryckte bara på axlarna, och såg rätt chockad ut han också. De tog varandra i handen när de avslutat kyssen och såg på både mig och Ryan. 
''Vi är ett par.'' log Rose generat. Chaz kysste henne på kinden och drog in henne i en kram. Jag fick en rysning längs ryggraden och log genast. ''Jag anade alltid något för er två!'' blinkade jag och gav båda två en kram. 

Under hela dagen kunde Chaz och Rose inte hålla händerna ifrån varandra. Det var mest jag och Ryan som snackade. Och när vi satt i matsalen så överraskade Ryan mig med något han sa. 
''Så...'', började han och harklade sig. ''Jag hörde att det har blivit lite strul mellan dig och Justin?'' sa han, och jag förstod. Justin måste ha berättat för honom. Jag suckade, ingenting kan man väl säga till Justin som han säger till Ryan? Vad händer härnäst? Jag glömmer min telefon hos Justin och han kollar igenom alla meddelanden sedan så skvallrar han för Ryan? Jag skjöt fram tallriken med pyttipanna i och maten kändes plötsligt motbjudande. ''Och vad exakt menar du med 'strul'?'' frågade jag och lät mer irriterad än vad jag var. ''Ja....men att du liksom...kanske sa saker som du inte menade..'' sa han och jag met mig i kinden hårt. Så hårt att jag kände blodsmak i munnen. 
''Och vad för saker sa jag som jag kanske inte menade?'' frågade jag och satte armarna i kors, spännde blicken i honom och såg hur besvärad han blev. 
''Du nämnde något om Justins pengar, och att han var kändis... och att han inte behövde oroa sig för sin utbildning eftersom han redan hade sitt yrke som artist.'' Wow. Justin hade verkligen berättat allt i varenda minsta detalj. 
''Även om jag sa allt det där, så har du ingen rätt att lägga dig i, Ryan.'' sa jag och reste mig upp. Rose såg på mig och lyfte upp sin tallrik. Hon behövde inte gå för att jag skulle det? ''Du behöver inte gå med mig Rose. Stanna här...'', jag såg på hennes tallrik. ''Men jag vill...'' sa hon och jag log åt henne. ''Men du har ju inte ens ätit upp.'' invände jag. Hon hade en massa rödbetor och hade inte ens ätit hälften av det som fanns på hennes tallrik. ''Jag är ändå inte hungrig.'' hon gav mig en blick som jag förstod och började gå mot där man slängde maten. Rose kom i en hastig fart bakom mig och vi slängde det som fanns kvar på tallrikarna innan vi gick ut ur matsalen. ''Spännt mellan dig och Ryan?'' frågade Rose så fort vi kom ut ur matsalen. ''Du anar inte.'' sa jag och himlade med ögonen. ''Sa du det där? Alltså...det som Ryan sa att du sa.'' frågade hon försiktigt och jag nickade svagt. ''Ja. Men det var fel...du anar inte hur mycket jag ångrar mig.'' sa jag och såg på henne, hon log mot mig. ''Jag tror dig.'' Vi gick mot våra skåp och bestämde oss för att åka till Rose på långrasten. 

När vi var hos henne så gick vi upp till hennes rum la oss ned på hennes säng helt utslagna och började fnissa utan anledning. ''Jag har saknat det här.'' sa hon när vi hade tystnat. Jag vände huvudet mot henne och log. 
''Jag med.'' svarade jag och fick henne att le, sedan så reste vi oss upp och satte oss på sängen istället. 
Hon samlade allt sitt hår i en lös knut i nacken innan hon tog en rosa kudde och slängde den på mig, ''berätta nu!'' sa hon och jag kunde förstå att hon inte hade något tålamod kvar. Vad fanns det att säga igentligen? Att jag fick ihop det med min brorsa, och att jag haft en massa problem med min styvfar? Att jag ljugit för Justin och att jag har trott att jag varit gravid? Eller berättar man det där för någon igentligen. ''Nå?'' Rose kunde verkligen inte vänta längre, hon trodde att alla nyheter var bra nyheter. Jag hatar att göra henne besviken, så jag berättade bara det där om mitt och Justins gräl. Sedan så var det dags för oss att gå, och vi bestämde oss för att jag skulle sova hos henne ikväll, eftersom vi ändå började halv 10. 
Vi kom tillbaka till skolan och han precis in i klassrummet innan någon hann stänga dörren. Engelska lektionen hade aldrig känts så lång som denna. Varje gång jag såg på klockan hade den bara flyttat sig en ynka centimeter. Jag skulle precis skriva in det oregelbundna verbet på mitt papper när Rose skickade ett vitt ihopskrynklat papper på mitt bord. Jag försökte fånga hennes blick men hennes blick var riktad mot tavlan. 
Sakta så tog jag upp det ihopskrynklade lilla pappersbiten och vecklade ut den. Med rött bläck hade hon skrivit; Fick du sova hos mig? stod det och jag skakade på huvudet med ett leende på läpparna. Jag som hade haft en mini hjärtattack för att jag trodde att det var något allvarligt.

---

---

Så fort jag skulle säga någonting öppnades dörren och hela Justins crew kom in genom dörren. Jag fick ett stort leende på läpparna när jag såg alla deras leenden och gick fram och gav varenda en en stor kram, utom Scooter som såg lite orolig ut. Vi satte oss vid bordet och smakade på allt som fanns på bordet. Leenden som växlades fram och tillbaka, maten som skickades, samtalet som flöt på. Allting verkade så perfekt och jag var så glad över att vara en del i deras liv. 
När jag skulle be Alfredo att skicka potatisen så mötte jag Justins blick. Precis som alla andra gånger han har sett på mig borrar hans blick in sig i mig och söker efter svar, vill väl, säger inte så mycket men menar en massa. Berörande på något vis. Jag undvek den blicken snabbt och tog emot skålen med potatisen istället. 
''Hela nästa vecka ska du vara tillbaka i spelet igen, du har varit borta från jobbet ett tag nu. Dags att ta igen.'' Scooter såg menande på Justin som fortfarande tuggade sin mat i munnen. Han bara nickade dystert och såg ned i maten, ''jag vet att du inte vill....'' sa Scooter men Justin avbröt honom. ''Jo, jo. Jag vill. Och jag tror att det är bra att vara tillbaka i musikens värld, vill ju inte svika fansen.'' log han, och leendet såg så äkta ut. Alla log tillbaka mot honom utom jag. Var det jag som höll honom tillbaka från jobbet? Fan. Scooter måste ju vara riktigt sur på mig, eftersom han inte har sagt ett ord mot mig. Vad är jag för person som håller min pojkvän ifrån det han älskar att göra? Alla måste ju vara sura på mig, men visar inte det, som Scooter gjorde genom att ignorera mig. 
Jag sökte efter Justins blick men kunde inte få tag i den, han ville nog inte möta mig just nu. Bäst att hålla sig undan.

Efter den speciella middagen så gick alla ut i vardagsrummet och bara hängde. Pattie - som kände nästan alla i området - bjöd in fler som kom in och började mingla med allihoppa. De hade någon sorts mingel som inte jag var med i. Visst. Jag höjde på cola-glaset eftersom det var det enda jag fick dricka och spelade med. Blinkade vid rätt tillfälle. Pratade precis lagom. Och presenterade mig rätt. Jag börjar tro att jag är bra på det här. 
Justin fick prata med alla tror jag, för jag höll ögonen på honom hela tiden. Undrade om han också var sur på mig. Den tanten jag pratade med just nu var bara så irriterande att hon gjorde mig arg. Ingen hade heller öppnat ett fönster så det var kvavt i huset, och med så mycket folk....trivdes inte jag. ''...det verkar så bra just nu, mellan dig och den unge ma...'' jag var tvungen att avbryta henne med att hålla för magen. ''Om du ursäktar mig.'' sa jag och ställde ned cola-glaset på bordet bredvid mig, innan jag mer eller mindre sprang uppför trapporna och till toaletten. Det fanns ju en toalett där nere, men jag vill inte riskera att någon är där inne när jag rycker i handtaget. Sedan så kanske det sker en olycka och jag spyr på mina skor. Nej, det får absolut inte hända så jag sprang upp hit istället. 
Stödet om toaringen och med knäna ned på golvet spydde jag ut en massa. Allt jag åt nästan. Jag tror det var stressen och att det var så kvavt där inne som orsakade att jag spydde. Jag kanske åt en aning för mycket....men det var ju för att göra Pattie glad. Jag ställde mig upp på skakiga ben och tog toalettpapper som jag sedan torkade munnen med. Sedan så slängde jag pappret i toaletten och spolade. 
Med svetten i pannan så böjde jag mig ned och sköljde munnen med vatten, sedan så tog jag mig samman och gick ned igen. Men då hade tanten redan hittat en annan att prata med. 
I en timme stod jag vid det där jävla bordet och försökte att nå Justins blick. Jag var allt för feg för att gå fram till honom själv. Även om jag inte kunde höra hans röst i all svammel så försökte jag läsa på hans läppar vad han sa. Det gick inte så bra, men man såg att han inte trivdes så bra eftersom det var trångt. 
Tyvärr så kunde jag inte hantera hettan längre så jag gick ut till trädgården där jag andades in frisk och kall luft. Precis vad jag behövde, för att lugna ner nerverna lite. Jag började sjunga lågt på en låt som har varit fast i mitt huvud för länge nu medans jag gungade på den stora trädgårdsgungan. Det kändes bra att vara ute och att allting var lungt och stilla. Jag lutade mig på ryggstödet i gungan och började tänka tillbaka på allt. Våldtäckten. Usch. Jag kommer ihåg hur jag kände mig. Äcklig, besviken, helt ensam även fast Liam fanns där. 
Jag kommer ihåg hur Justin hälsade otroligt nervöst på mig när Liam presenterade mig som sin 'omtalade syster.'

Äntligen kunde man andas. ''Är ni klara med allt er gulligullande, så vi kan åka någon gång?!'' fick Jenna ur sig och reste sig upp irriterat. Chaz reste sig upp också och nickade mot bilarna. 
''Vi borde faktiskt åka nu.'' sa han och alla reste sig upp och gick mot bilarna. Jag visste inte riktigt om Jenna skulle åka med oss som i förr går, eller om jag och Justin skulle åka själva. 
När vi alla hade kommit ned till bilarna la Justin en arm om mig och kysste min panna. Ryan öppnade sin bils bagage och började lägga in sina väskor. ''Killarna i en bil, och tjejerna i en?'' föreslog han och jag såg upp på Justin, han mötte min blick och jag höjde på ögonbrynen. Han förstod nog vad jag menade. 
Justin harklade sig och skakade på huvudet, ''Jag tror nog att jag och Natasha tar min bil så kan ni alla fyra ta din, Ryan.'' sa han och såg menande på honom. Direkt när deras blickar möttes fattade Ryan vad allt handlade om och regarade snabbt. 
''Ehum.'' Jag kunde nästan känna Jennas blick i ryggen på mig, hon ville säkert slå ned mig nu. 
''Jaha....då tar vi min bil då. Rose, Chaz, Jenna, lägg in era väskor.'' sa Ryan och alla hjälptes åt med att lyfta upp dom och ställa dom på rätt plats så att allt fick plats. Jenna hade med sig mycket för två dagar, hon hade med sig två stora resväskor i turkos färg. Och en av dom fick ligga i Justin's bagage. 
När allt var klart så satte jag och Justin oss i hans bil och han körde efter Ryan, den vackra dagen hade blivit till en ganska grå och tråkig dag. De gråa molnen ville inte flytta på sig och visa den klara himmeln som igentligen gömde sig bakom molnen. ''Jag borde aldrig tagit med dig på camping.'' sa Justin, ''jag gjorde bara allting värre.'' Det hela gjorde mig bara så irriterad. Kan han sluta skylla på sig själv hela tiden, och bara erkänna att det var Jenna som orsakade det hela! Det var inte han. 
''Sluta skylla allting på dig själv! Det var inte ditt fel.'' skrek jag nästan och drog efter andan för att lugna nerverna en aning, ''det var Jennas fel, om hon inte hade följt med oss hade allting varit bra.'' 
Justin höll hårt i ratten och såg ut som om han skulle explodera. Men jag la en hand på hans lår och han såg med en snabb blick på mig som inte sa så mycket. 
''Jag hatar att...'' han kom av sig och var tvungen att byta växel. ''att..när jag planerar något med dig så förväntar jag mig att det ska bli perfekt, men det blir bara fel, och allting blir mitt fel i slutändan.'' sa han och för varje ord han sa blev hans röst svagare och svagare.  
Orden sjönk in i mig och jag fick plötsligt väldigt ont i magen. Det var jag som skapade all dess drama, och som fick honom att känna skyldig. ''Det är inte ditt fel....jag skapar all dess drama vart jag än går. Förlåt.'' Eftersom vi var på en motorväg som var väldigt rak så kunde han se på mig som såg honom ärligt i ögonen. 
''Jag bo..-'' hann var påväg att säga något väldigt dumt så jag avbröt honom och skakade på honom. 
''Sluta lägg mer press på dig själv Justin.'' log jag och smekte hans kind, han försökte att vända på huvudet för att se på mig men det gick inte, och det var ju bra, för då behövde han inte se svagheten i mina ögon. 
I 3 timmar så pratade vi om vad som helst, skrattade mycket och jag fnissade lite för mig själv ibland när jag kom och tänka på bilden på twitter. 

Först så släppte vi av Jenna och vi behövde också stanna till eftersom hennes förbannade väska låg i Justins bagage. När vi skulle säga hejdå så gav Justin henne en lätt kram medans jag stod och såg äcklat på. 
''Rör mig inte. Jag vill inte ha snuskiga baciller på mig från henne.'' sa jag allvarligt och började gå mot bilen. Justin kom bakifrån och kramade mig, jag skrattade till och försökte komma loss men hans grepp om mig blev hårdare. ''Åh vad det känns bra att hålla om dig!'' skrattade han och hans händer började kittla mig. 
Vi lugnade ned oss och sa hejdå till de andra. Sedan så satte vi oss i bilen och började köra hem till Justin. 
Jag är inte säker på om jag vågar kalla det för mitt hem...jag bor ju där, men det är för att jag inte har någon annanstans att bo, och saker och ting är så komplicerade just nu. Det är snällt av dom att låta mig bo där. 
Undrar hur länge dom låter mig stanna. 

Vi kom hem i säkerhet, som tur var, helt oskadda och inte med ett enda sår på kroppen. Förrutom de sköna såren som jag har fått av Justin på halsen. Sugmärken, alltså. Ska försöka vara noga med att dölja dom, med foundation, eller så har jag bara koftor på mig. Men det passar ju inte så bra nu, när det snart är sommar...
Pattie hälsade vänligt på oss och hon hade gjort en stor buffé som stod redo att ätas på bordet. 
''Allihoppa kommer och äter, därför står det en buffé på bordet.'' log Pattie som tydligen hade sett min fasta blick på den. Justin och jag bar upp väskorna in i hans rum och jag la mig ned på rygg i hans säng. 
Och inte ens då fick jag lite andrum. Justin la sig på mig och började kyssa mig upphetsat. När han kom ned till min hals kunde jag inte kämpa emot så jag slappnade en än gång av under honom och njöt över att få känna hans närhet. Huvudet lutade jag i hans nacke och andades in hans underbara lukt. Hans hand gled nerför mitt lår och sedan uppför det inre låret vilket sände mig sköna ilningar i kroppen. Jag stönade svagt och greppade tag om hans rygg. Justin började sakta torrjucka mot mig och jag kunde känna hur jag sakta började ge samma respons. Ett konstigt ljud hördes nedifrån som fick oss båda att hamna ur skick och han föll snabbt ned bredvid mig andfådd. Det var längesen någon skapade en sådan röra inom mig att jag inte riktigt visste vad jag skulle känna. Jag sneglade på honom och upptäckte att ett pinsamt stånd hade rest sig på honom. Hur han än försökte dra ned tröjan så såg man ändå. 
Jag smålog lite och blev faktiskt ganska generad att det var jag som orsakat det där. 
Justin reste sig upp och öppnade dörren, ''Mamma! När kommer Scooter och dom?'' ropade han och det hördes prassel nerifrån. ''Om 25 minuter!'' svarade hon och han stängde snabbt dörren bakom sig. Han såg finurlig och orolig ut. Justin var framme hos mig och drog upp mig snabbt från sängen. ''Vi hinner.'' mumlade han mot mina läppar och försökte knäppa dra av mig tröjan. ''Men j...'' han la ett finger över mina läppar och stannade till. ''ssshh...'' viskade han och drog sin hårda kropp intill mig. ''Vi hinner.'' sa han med sin mörka röst och drog med mig in till badrummet. Han stängde dörren med sin hjälp av foten och utforskade min kropp ivrigt, händerna tog för sig och jag andades konstigt och tungt. Alla kläderna var nästan av och jag började undra om vi skulle... men Justin avbröt mina tankar när han träffade en svag punkt och jag skrek till av smärtan. Mitt blod blev till is, och jag var stel och kall. Han släppte mig nästan genast och tog händerna om mitt ansikte. Hans blick var skräckslagen och omsorgsfull på samma gång. ''Förlåt. Jag menade inte...jag var bara så himla....'' han kom ingenvart, han var fast i samma mening hela tiden, det fanns nog ingen svar till det där.
Justin slog knytnäven i väggen men ångrade sig sedan när han kom på att det var han som fick ont. Jag kunde inte säga något och bet verkligen ihop för att inte bryta ned och börja gråta. 
Han la händerna på min midja, men jag såg ned på mina fötter, det fanns inte mycket att säga än att jag hade ont. ''Gör det ont?' frågade han försiktigt och lutade hans varma panna mot min. Jag såg upp på honom och nickade svagt. ''Lite.'' Men jag ljög. ''Förlåt...'' viskade han igen och kysste mig ömt på läpparna. Jag skakade bara på huvudet och lutade huvudet mot hans axel en stund, som stöd. Han hjälpte mig att komma in i mina kläder. Det var en ganska pinsam tystnad mellan oss så jag gick in till hans rum igen och sprayade lite parfym på mig innan jag gick ned till Pattie. ''Liam har ringt.'' sa hon när jag var halvvägs nerför trappan. Min hjärna var helt borta och det tog lite tid för mig innan jag fattade vad orden betydde. ''Liam har ringt HIT.'' upprepade Pattie. Mitt hjärta började bulta snabbare och med ens så började smärtan inte kännas längre, det var som om allt blev bra bara hon sa hans namn. Hans namn var en läkande medecin. Liam, Liam, Liam. Hur kunde jag missa när du ringde? Jag som har längtat så! 
''Va?!'' utbrast en välbekant röst bakom mig. Justin kände nog iallfall inte som mig. Han var nog redo att slå ihjäl Liam om han hade chansen till att göra det. Men även Justin som hatar Liam och regler som säger att inte syskon kan vara tillsammans....kan jag fortfarande inte rå för vad jag känner för honom. Efter all dess tid, har jag fortfarande känslor för honom som är starka. Att ett samtal som inte ens gått till mig kan påverka mig så, säger mycket. 
Jag tror att Justin vet. Om mig och Liam alltså. Han har nog alltid misstänkt saker men aldrig vågat fråga, den kvällen då han gjorde det så skämtade jag bara bort det som var sant. Och är det inte av en ren slump Liam kommer och klampar in i mitt liv igen just när allting har börjat bli bra. Liam vill mitt bästa, och jag vet att han inte skulle störa mig om det inte var något. Så det måste verkligen vara något. Eller? 

---

Oh, Liam. Nu måste jag plugga, plugga, plugga! Förhoppningsvis så kommer nästa kapitel upp på lördag. Ni håller väl ut, right? ;)

---

Vid 1 tiden så gick jag Rose och Chaz ned till den lilla floden. Jag fick ju inte vara med Justin eftersom att jag ville bevisa att jag kunde vara en självständig kvinna utan honom också, och dessutom så litar jag på honom och vill inte vara som en hök som vaktar honom hela tiden bara för att man inte litar på en. Justin kan gärna få hänga med Jenna även fast hon är som fastlimmad vid honom, alltid där när han behöver något, skrattar på rätt ställe och försöker bara vara nära honom. Men som sagt, jag litar ju på honom. Eller försöker jag bara övertyga mig själv om att jag gör det? ''Kan du sluta vara så tyst jämnt?'' suckade Chaz och puttade till mig åt sidan. Jag skrattade och satte mig ned på en sten som inte var blöt. ''Jag är bara rädd att han gör något dumt med henne...'' mumlade jag och skakade på huvudet. ''Oroa dig inte, så vitt jag vet och ser... så kan Justin inte hålla sig borta från dig, han kämpar nog nu från att komma bort från kackerlackan.'' sa Chaz och rös till, jag skrattade åt honom och vände mig till Rose. ''Hur länge har du kännt henne, hur är hon igentligen?'' nyfiken som jag var, så ställde jag en massa frågor om henne och fick veta att hon älskar att gå på fester, få i sig en massa alkohol som leder till ännu större problem. Hon får oftast vad hon vill ha och är så utseendefixerad att det inte finns. Men Rose sa också att hon har en bra sida också, en med humor och så var hon förvånat smart. 
Efter att ha pratat med dom om nästan allting så var jag bara tvungen att fråga det jag alltid har undrat över.